Jag ska vara ärlig. Jag har aldrig någonsin låtit mig påverkas av min vikt. Jag är en matglad person som äter normalt & ja, även en hel del godsaker. Jag la av med att träna för några år sedan, och nu tilltalar Friskis mig att börja träna lite igen någon gång i veckan, men INTE för att gå ner i vikt, utan för att jag ska må bättre! Vikter i allmänhet berör mig inte ett endaste dugg. Blir en person med världens underbaraste personlighet "fulare" för att hon eller han råkar väga mer än resten av personerna i kompiskretsen? Varför skulle denna person göra det? Blir isåfall en extremt smal person vackrast i världen, populärast i skolan och uppmärksammad var den än går? Nej. Nej nej nej nej nej och åter nej. Ett sånt tänkande är inte logiskt eller friskt. Inte nånstans!

I och med att jag inte berörs av vikter så väger jag mig aldrig hemma, utan enbart på hälsokontrollerna hos skolsköterskan, och det är för att jag inte känner något behov av att veta vad jag väger. Sålänge jag inte är farligt underviktig eller överviktig känns det bara som en onödig siffra. Det jag vill komma fram till är att man inte ska haka upp sig på eller låta den här siffran styra över ditt liv. För det är ju så lätt att man förlorar kontrollen över vad som är rätt och fel, just på grund av att den här siffan gnager sig fast i psyket hos många otroligt många unga tjejer (och killar!). Låt inte vikten vara ett problem i din vardag. Aldrig någonsin.

Jag säger inte att man måste tycka att man är världens snyggaste, mest perfekta människa och vakna upp på morgonen och känna sig som en gudinna varje dag. Vi alla har dagar som vi inte känner för att ens vistas ute bland andra människor och det är helt okej! Kanske har en stor, ohygglig finne satt sig RAKT på en mittpunkt i ansiktet samma dag som du ska träffa den där söta killen? Dessutom gör den ont som fan och går inte att täcka med smink, för ju mer du kletar på, desto fulare och äckligare känner du dig. Eller får du inte längre igen favvojeansen i midjan, utan ligger och kämpar för fulla livet för att få igen den där jävla knappen på sängen, men misslyckas bara och i ren hysteri bryter ihop och känner dig som världens mest misslyckade människa? Alla dina kompisar skulle ju ha fått igen dom byxorna hur lätt so m helst?! "Åh, vad tjock jag är!" tänker du för stunden. Men tro mig, du är inte ensam om att känna så ibland. Det är naturligt. Men låt det bara inte gå överstyr. Vi är bara människor! Och hallå, du växer ju fortfarande! Inte så konstigt att du jeansen som småningom blir för små. Och finnar - jag vet hur jobbigt det är att erkänna det - är faktiskt helt naturligt att få när man är ung. Jag får dom, din farmor har säkert haft dom, kronprinsessan Viktoria har haft dom och jag är övertygad om att Jessica Alba också får en och annan finne ibland! Så varför jämför vi oss så mycket med alla andra? Varför duger vi aldrig som vi själva är? Varför måste vi alltid vara bäst och snyggast? Varför är det så svårt att acceptera hur vi ser ut? Och hur är det möjligt, att ett tänkande som genast kan sätta igång att gnaga i huvudet när man jämför sig med andra, kan leda till en sjukdom, som i sin tur kan sluta med döden? Så lätt hänt. Återigen, så oändligt många frågor. Var finns svaren?

Annars så består dagens outfit av:

• Jeans från lee
• Barbourjacka
• Marc o polokofta
• ppblus
• Converse