Inte längre ensamvarg ..
Jag har alltid varit något av en ensamvarg .. . en människa med ett stort behov av att få vara ensam.
När jag var mindre och bodde hemma hos mamma och pappa kunde jag stänga in mig på mitt rum i timmar. Bara läsa en bok, pyssla på rummet, städa ... titta på tv.
Vad som helst gick bra, bara jag fick vara ensam.
Mamma och pappa tyckte ibland att jag var tråkig .. dom ville att jag skulle sitta ute med dom i vardagsrummet. Och syrran stormade oftast in, allt för att retas och tredje världskriget brukade bryta ut.
När jag började första året i gymnasiet flyttade jag på egen hand från trygga Ljusdal till min lilla etta på söder här i Gävle. Dom tre första veckorna tillbringade jag helt ensam. Det var pest och pina. Jag höll på att krypa ur skinnet.
Tills Johanna flyttade in i lägenheten ovanpå och räddade livet på mig : )
På morgonen gick jag med henne till skolan. Vi umgick i skolan. Vi gick hem tillsammans. Vi tittade på tv eller gick på stan eller tog en tupplur. Vi åt mat tillsammans. Vi snackade oss trött tills vi gick till varsitt kryp in för att sova.
Sen flyttade vi ihop. Och då var man aldrig ensam. Det trivdes jag med. Med tiden fick vi även mer sällskap i form av pojkvänner. Huset fullt.
Flyttade under förra sommaren hem till mamma och pappa igen. Ensamhetsbehovet kröp närmare.
Augusti innebar en flytt till Umeå. Där delade jag lägenhet tillsammans med tre andra tjejer. Livat värre. Behovet av ensamhet fanns. Möjligheten till ensamhet fanns inte. Jag bodde bakom ett draperi i vardagsrummet. Alltid var det någon som tassade runt.
Därav kom nog mina dumma sömnrutiner. Jag var vaken i timmar långt efter dom andra. Den enda möjlighet jag hade till att få vara ensam.
Och nu då. Jo, nu bor jag ensam igen. Vilket håller på att reta gallfeber på mig.
Jag vaknar ensam. Jag äter frukost ensam .. . vilket aldrig är gott. Har ingen att prata med, så tv:n får stå på ständigt.
När mamma brukar ringa vid elva-tiden är jag alldeles få-ordig. Glömmer nästan bort hur man kör det där vardagliga snacket.
Knallar till jobbet. Stänger dörren och låser utan att ropa hejdå till någon.
Väl på jobbet så pratar man .. och pratar, och pratar och pratar.
Sen går man hem. Lagar mat .. . till sig själv. Inte gott då heller. Tittar på tv. Umgås med folk .. . via msn och bloggvärlden. Tragiskt, men sant.
Kryper till sängs .. ensam.
Skickar godnatt sms till Tobbe, fast jag vet att han redan sovit flera timmar och att jag inte får något svar tillbaka.
Jag trivs inte !!! Så enkelt är det ! . . . Stina är ingen ensamvarg längre. Stina är en person som behöver någon att dela sin vardag med.
Visst har vi pratat löst om det .. han och jag. Men då vill jag att det ska vara på riktigt. Inte halvdant.
Och så länge som han jobbar borta .. så kommer jag att vara lika ensam då som nu.
Deprimerad ..
åååh...ja ska flytta hem på riktigt snart...inte vara här nere nå mer!!
Bara att följa med det :) Och det där med ensamhet är det värsta som finns.. jag stod inte ut med att vara ensam de få timmar som john jobbade så jag skaffade mig lill-nico plus att jag i skillnad från dig har mamma&pappa 5 minuter bort. Lider med dig, verkligen! Ha en bra vecka här hemma, för det ska jag ha i grekland! ;)
Det där är det jag är rädd för, när jag sen ska flytta hemifrån. Att känna mig ensam. Jag som inte ens har en dörr till mitt rum för att jag inte KAN vara ensam. (inte för att de kommer ske snart, ska precis börja plugga på högskolan)
jag var oxå ett ensam barn som ständge in mig på rummet och lekte, pysslade oxch grejade själv. jag är det än idag.. men måste få sälskap lite då och då.. eller ja, rätt ofta. så nu längtar jag tills lisa flyttar till gävle. för jag saknar min lisa.. men ett förslag är ju att vi tar bort blogarna mellan oss och börjar hänga!! du är ju cool;-)
kram stina
Jag förstår dig gumman! jag skulle inte kunna tänka mig att bo själv nu. jag håller på bli tokig om jag måste sova själv en natt! man blir beroende av att ha någon bredvid sig i sängen. jag känner mig jättelöjlig när jag säger att jag knappt kan sova när johan är borta men det är sant! så jag kan bara tänka mig hur du har dig när tobbe är borta större delen av veckan! puss
